FILOSOFI

 
Dragon Rouge filosofi utgörs av den vänstra handens väg och dess ideologi. Den vänstra handens väg tar avstamp från en religionsfilosofi som definierar två huvudsakliga andliga vägar. Den ena vägen är den högra handens väg. Den präglar de flesta former av religion och massrörelser. Dess metod är den ljusa magin och dess mål är att individen sammansmälter med Gud. Den andra vägen är den vänstra handens väg. Den betonar det unika, det avvikande och exklusiva. Dess metod är den mörka magin och antinomismen (att gå mot strömmen). Målet är individens fulländning utifrån sina egna inneboende resurser.


Den vänstra handens väg och den mörka magin är inte en frälsningsväg där man överlämnar sig till någon högre makt, utan bygger på individens egna arbete, sökande och ansvar. För många människor lämpar sig den etablerade religionen bättre. Den vänstra handens väg är en krävande väg som förutsätter att adepten visar disciplin, tålamod, ansvarsfullhet och mod. Även om vi intresserar oss för psykologi är vi inte ett alternativ till terapi. Vi menar att människan bär det gudomliga inom sig som en potentialitet, men att vi bara kan uppväcka och utveckla denna sida genom initiatorisk skolning.

Människan kan genomgå två födelser. I samband med den första födelsen blir vi individer i förhållande till modern. Vi föds fysiskt. De ljusa religionerna förespråkar en återgång till ett barnatillstånd där man frånsäger sig frihet, vilja och ansvar för att erhålla trygghet. Människan har möjligheten till en andra födelse. I samband med den andra födelsen blir vi individer i förhållande till tillvaron. Vi lämnar ett liv förutbestämt av yttre faktorer och uppnår en fri vilja. Istället för att vara skapelser blir vi skapare. Invigningsriter hos shamaner, häxor och magiska sällskap har genom tiderna fungerat som en väg till denna andra födelse. Målet för Dragon Rouge initiatoriska magi är en andra födelse och en självskapelseprocess som leder till individens gudomliggörande.




Nattsidans andlighet
 

"Nedåt vänder jag mig
till den heliga outsägliga
hemlighetsfulla natten"

Ur "Hymner till natten", av Novalis
alias Friedrich von Hardenberg (1772-1801).

Dragon Rouge får ofta frågan varför vi intresserar oss speciellt för de mörka makterna i olika religioner, kulturer och traditioner. Har inte dessa makter med ondska att göra, och finns det inte tillräckligt med ondska i världen?

Det är viktigt att man redan från början har klart för sig att de mörka och onda makter som beskrivs i myterna inte ska blandas samman med den gråa ondska som slår emot oss när vi öppnar en dagstidning eller slår på nyheterna på TV.

Den gråa ondska som omgärdar oss i vår värld begås mestadels av frustrerade och förvirrade individer, maktgalna politiker och kriminella som inte har förmågan att kontrollera småsinta begär. Denna ondska har ingenting med den metafysiska ondska vi möter i de religiösa urkunderna. Människan har en unik förkärlek för brutalitet och övervåld vilket skiljer oss från de andra djuren. Vi tycks vara ensamma om utrotningsläger, massvåldtäkter, köttfabriker och omfattande nöjesdödande.

Den mänskliga gråa ondskan motiveras inte sällan med hjälp av godheten. Hur ofta begås inte våldsamma grymheter i godhetens namn? Hundratusentals kvinnor fick under häxbränningarna sätta livet till när de kristna prästerna försökte bekämpa Satan och ondskans makter. Bibeln uppmanar till folkmord och en rad andra brutaliteter, vilket får en kritisk läsare att fundera över vem som egentligen är god och vem som är ond. Redan de gamla gnostikerna på 200-talet hade svårt att få det att gå ihop och drog slutsatsen att det måste vara så att Gud är ond och inte god. Gnostiska grupper som kainiterna och ofiterna hyllade istället Guds motståndare, som Kain, ormen i Edens lustgård och de fallna änglarna.

Myternas mörka makter är revolterande och ifrågasättande, omstörtande och nydanande. Vad som är mest skräckinjagande med de mörka makterna är deras ålderdom och avlägsenhet, och att de tycks ruva på kunskaper som är oss övermäktiga. Författaren H.P. Lovecraft fångar denna stämning med orden som inleder en av hans gotiska noveller: "Den största barmhärtigheten som finns i världen, tror jag, är det mänskliga förståndets oförmåga att korrelera hela dess innehåll. Vi lever på en fridfull ö av okunskap mitt i oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt."

Kunskapen är ett tveeggat svärd som ständigt lockar människan att söka sig vidare, men som också kan förgöra människan om hon går för långt. Ett återkommande tema i myterna och de religiösa urkunderna är att den onda makten besitter djupa kunskaper som människan, och till och med gudarna, gör allt för att få ta del av. Från den apokryfiska Hanoks bok får vi veta att de fallna änglarnas största brott är att de lär människan sådant som sker i Himmelen och i Första Moseboken är det den listige ormen som erbjuder människan kunskapens frukter som kan göra dem lika gudar. I de grekiska myterna stjäl titanen Prometheus elden från gudarna och ger den till människan och straffas därför av överguden Zeus. I den nordiska mytologin är det kaosmakterna, de uråldriga jättarna, som besitter den största visdomen. Asagudarna försöker ständigt utnyttja jättarnas förmågor eller ta del av deras visdom, även om det krävs både svek och våld från gudarnas sida.

Kunskapens dubbelhet personifieras av den faustiska människan som till varje pris söker sanningen, även om det leder till undergång. Den lärde renässansmagikern Dr. Faust ska enligt legenderna ha slutit ett förbund med Djävulen för att i utbyte mot alla världens kunskaper hamna i helvetet. Det faustiska dilemmat är att kunskapen har ett högt pris, i synnerhet om vi inte förmår att hantera den rätt. Legenden om Dr. Faust avslöjar även att sökaren måste vända sig till de mörka makterna för att få sin kunskapstörst stillad. Mefistofeles, ormen i Eden eller de fallna änglarna överträder gränserna och förmedlar förbjuden kunskap. I de gamla svartkonstböckerna skildras otaliga demoner som magikern kan frambesvärja för olika ändamål. Några demoner kan hjälpa till med så praktiska saker som att få kvinnor att klä av sig nakna inför magikern, men de flesta demonerna förmedlar kunskaper, lär ut olika vetenskaper och svarar på frågor. Ordet demon kommer från grekiskans daimon som brukade beteckna väsen som befann sig mellan gudarnas och människornas värld. De kunde förmedla budskap mellan världarna och hos Sokrates betecknar daimon det högre jaget eller människans skyddsande. Först när demonerna identifierades med de fallna änglarna uppfattades de som allt igenom onda.

Inom religionen och myterna representerar den ljusa sidan en idealiserad ordning, medan den mörka sidan representerar den vildvuxna oändlighet som döljer sig bortom ordningens gränser. Polariteten mellan det ljusa och det mörka återspeglas i konflikten mellan klassicismens och gotikens ideal. De klassiska idealen bygger på klarhet, förnuft, ljus och regelverk. De gotiska idealen är metafysiska och bygger på arkaiska visioner, drömmar, det mörka och dunkla, inspiration och besatthet.

För renässansens tänkare fick goterna representera kulturens undergång. Det gotiska ansågs vara motpolen till den antika civilisationen och de klassiska skönhetsidealen. Enligt den klassiska smaken representerade gotiken något smaklöst och vildvuxet, hotande och skräckinjagande. Under slutet av 1700-talet skulle dock gotiken omvärderas och den gotiska arkitekturen uppvärderas. Tyska tänkare som Herder och Goethe tog till sig gotiken som estetiskt ideal. Både i England och på kontinenten fascinerades konstnärer och författare av gotiken. Vad som under renässansen hade förknippats med mörker och barbari blev en källa till inspiration. Istället för klassicismens rena, ljusa och ordnade ideal sökte sig de engelska romantikerna till det gotiska, som skulle framkalla en känsla av "enthusiastic terror". I en programskrift från tidigt 1700-tal fanns en lista över vad som kunde väcka denna känsla. Det var "gudar, demoner, helvetet, andar, människosjälar, förtrollningar, trollkonster, åska, störtfloder, monster, eld, krig, pest, svält etc", Inom konsten utvecklades under 1800-talet en ruinromantik där gravplatser och ruiner av gotiska kyrkor växer samman med en otämjd natur under fullmånens sken. Att utforska mörkret blev en väg till ökad kunskap om människans dolda natur och gotiken blev en uttrycksform för människans skuggsida.

Att vända sig till den mörka sidan för att finna andliga upplevelser har i den västerländska monoteistiska traditionen varit jämställt med fördömelse, men ser vi till religioner med en mindre skarp uppdelning mellan ljus och mörker finner vi att det mörka har betraktats som en källa till upplysning. I den indiska tantrismen har den skräckinjagande gudinnan Kali varit en av de främsta gudomligheterna. I monoteistiska religioner som judendomen, kristendomen och islam har tonvikten legat vid en manlig himmelsgud, och andra övernaturliga väsen har uppfattats som djävlar. I synnerhet har den kvinnliga gudomliga makten blivit sammankopplad med den mörka sidan. Den ljusa sidan präglar de flesta former av massrörelser och exoteriska religioner, medan den mörka sidan betonar det unika, det avvikande och exklusiva.

Många religioner försöker marknadsföra sig som en livsväg för alla vilken snabbt och enkelt leder till frälsning. Den mörkare formen av andlighet kan inte på detta sätt säljas som om det vore ett schampo eller ett nytt revolutionerande rengöringsmedel. Den mörka vägen utger sig inte för att vara till för alla. För att beträda den mörka vägen krävs en förmåga att tränga in under ordens och bildernas yta och inte fastna vid deras yttre form. Att vända upp och ner på begrepp som gott och ont är inte ofarligt och att frammana väsen som fruktats under tusentals år kan vara förödande. Även om många människor påstår att de inte är religiösa släpper inte de gamla trosföreställningarna greppet om människornas medvetanden. I början av 1990-talet förrättades i Sverige ett ockultistiskt dop som i media kallades ett djävulsdop. Det väckte stor uppmärksamhet trots att Sverige uppfattas som ett av världens mest sekulariserade länder. Det kommer ständigt bevis för att religionen präglar de flesta människornas världsbild även om många inte själva är medvetna om detta. Faran med att beträda den mörka vägen ligger inte i risken av fördömas av bokstavstroende, utan att inte själv se igenom de klichéer och falska beskrivningar som klistras på de mörka symbolerna. Den mörka vägen har ingenting att göra med yttre attribut och ännu mindre med handlingar där djur, människor eller egendom kommer till skada. Den mörka vägen är en andlig och existentiell process där människan öppnar upp porten till själens mörkaste gömställen.

Att beträda de mörka kliffotiska regionerna är en krävande process och långt ifrån alla människor har förmågan att konfrontera det som ligger dolt i mörkret. Kabbalan beskriver hur allt gammalt skräp, både från människans eget psyke och från universums uppkomst, samlas i den kliffotiska underjorden. Precis som när vi gräver i den vanliga jorden kommer vi möta allt sådant som vi lämnat efter oss. Till en början konfronterar vi nog en hel del skräp som vi sopat under mattan och försökt glömma, men om vi gräver ännu djupare finner vi skatter och fossiler från tidigare tidsåldrar. För den som vågar beträda underjordens tunnlar och den mörka vägen väntar ingen dans på rosor utan en krävande upptäcktsresa som vänder upp och ner på gamla värderingar och föreställningar.

Mörkret är en spegelbild av vad som döljer sig i vårt inre. Genom att blicka in i avgrunden kommer vår själ att visa sig i all sin nakenhet och det kommer att få oss att både skrika och skratta. När både skriken och skratten lagt sig kommer vi att upptäcka att den mest genomgripande upplysningen och det starkast skinande ljuset finns i de mörkaste djupen. Poeten Erik Johan Stagnelius skrev att "Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud". Genom att söka oss tillbaks till natten och kaos, kan människan finna källan till sin egen pånyttfödelse och självskapelse. Människan kan gå från att vara en skapelse, till att bli en skapare, och likt den fallne ängeln i Miltons Det förlorade paradiset förkunna: "Var ande bygger själv sin värld, i Himlen sitt Helvete, i Helvetet sin Himmel. Vad gör mig platsen, då jag är densamme alltjämt, min viljas egen..."
 



All content © Dragon Rouge