Som änglarna med vilddjursöga
glider jag ner ifrån det höga,
likt nattens skugga, utan ljud,
till din alkov, o mörka brud.
Baudelaire
Under de sista decenierna av 1800-talet inföll en av de historiska perioder då de ockulta konsterna står mycket nära sina estetiska kusiner. Starkast var denna trend i Frankrike där den var särskilt märkbar inom litteraturen. Eftersom den västerländska ockultismen i princip aldrig fångat den akademiska historieskrivningens intresse har orsakerna till att den esoteriska traditionen vid denna tid så fullkomligt kom att genomsyra såväl fin som populärkultur aldrig undersökts tillfredsställande men naturligtvis har det spekulerats en del i frågan. Vad som verkar relativt sannolikt är att det franska kulturlivet började intressera sig för ockultismen, och för andlighet överhuvudtaget, som en reaktion på den långa period av materialistisk dominans som realismen och naturalismen fört med sig inom konsten. Det verkar egentligen ganska naturligt att en extrem konstdoktrin som naturalismen, vars mål var att tillämpa den positivistiska vetenskapsteorin på litteraturen, provocerar fram en antites vilket man nog får uppfatta symbolismen och dess fascination för ockultismen som.
Huvudströmningen inom den franska ockultismen var under denna period starkt påverkad av Alphonse Louis Constante, mer känd under pseudonymen Eliphas Lévi, som dött i Paris endast ett par år tidigare. Det var lärljungar till Lévi som t.ex. martiniströrelsens förgrundsfigur Gerard Encausse som dominerade rörelsen såväl organisatoriskt som ideologiskt. Lévis anhängare var emellertid även influerade av Madame Blavatskys teosofi och deras skrifter påminner om Blavatskys genom sin förkärlek för metafysiska spekulationer och genom att de, nästan kategoriskt, undviker ockultismens praktiska aspekter. Vid sidan av denna, den franska esoterikens teoretiskt präglade huvudfåra, fanns det dock små underströmmar vilka utgjordes av mindre cirklar av ockultister som ägnade sig åt en mer praktiskt inriktad magi och i vissa fall experimenterade med betydligt mindre rumsrena former av magi än vad deras respektabla skråbröder kunde drömma om.
En sådan grupp var troligtvis de s.k. hydropaterna som bestod av ockultister och konstnärer som låtit sig inspireras av den franske historikern Jules Michelets teorier om den medeltida häxkulten och som bland sina medlemmar räknade den beryktade dekadente författaren Jean Lorrain. Knappast någon från denna miljö är emellertid mer ryktbar och ökänd än den legendariske Abbé Boullan och hans karmels kyrka. Ryktena om Boullan och den magi han enligt sägnen skall ha praktiserat hör till de absolut mest intressanta punkterna i den vänstra handens vägs moderna historia. Tråkigt nog är det, som i så många liknande fall, nästan omöjligt att skilja den verklige Boullan från den mörka legend som slukat hans minne och nu hemsöker den ockulta historieskrivningen. Jag skall dock göra ett försök att göra en någorlunda trovärdig redogörelse för det livsöde som dragit myterna till sig.
Joseph-Antoine Boullan föddes den 18e januari 1824 i byn Saint-Porquirer i Frankrike. Han drömde om en kariär inom kyrkan och begav sig till Rom där han efter att ha uppnått mycket goda studieresultat lät prästviga sig. Efter återkomsten till Frankrike slog han sig ner i Paris där han livnärde sig som redaktör på en katolsk tidskrift. Nu inträffade emellertid något som skulle få svåra konsekvenser för resten av Boullans liv. 1856 blev han ombedd att ta sig an en ung nunna vid namn Adéle Chevalier som plågades av en serie underliga visioner. Det var tänkt att Boullan skulle fungera som andlig vägledare åt Chevalier och han måste ha tagit sin uppgift på stort allvar för ett par år senare startade de tillsammans ett religiöst samfund utanför Paris. Det dröjde inte länge innan illvilliga rykten började spridas. Man hävdade att de båda andliga ledarna ägnade sig åt synnerligen motbjudande och andligt fördärvliga riter och övningar, att de med all största säkerhet inte levde upp till det kyskhetslöfte som hörde samman med deras andligt upphöjda ställning samt att de skulle ha offrat sitt eget oäkta barn under en svart mässa. Dessa rykten nådde tillslut en sådan styrka att myndigheterna ingrep och ställde paret inför rätta för bedrägeri och sedlighetsbrott. Boullan fälldes, men (i motsatts till vad många ockultister sedan dess har insinuerats) bara för bedrägeri, ett åtal som antagligen grundade sig i att han hävdade att han besatt helande krafter och ledde till ett treårigt fängelsestraff. 1864 hade Boullan sonat sitt brott mot de värdsliga myndigheterna
men nu kallades han till Rom för att stå tillsvars inför kyrkan och han tvingades där att författa en text vari han erkände alla sina brott. Vissa författare menar att detta inkluderar ett erkännande av satanism och barnamord vilket verkar osannolikt eftersom kyrkan varken vidtog några allvarligare disciplinära åtgärder mot Boullan eller lämnade över honom till den franska staten. Man lät honom tvärtom återvända till Paris som en fri man. Tillbaka i den franska huvudstaden återgick Boullan till ett liv som liknade den han fört innan han träffade Chevalier, han skaffade sig än en gång ett arbete som redaktör på en religiös tidskrift. Det var emellertid denna till synes oskyldiga sysselsättning som ledde honom till en slutgiltig brytning med kyrkan.
Boullan utnyttjade nämligen sin position som redaktör till att sprida religiösa idéer som kyrkan uppfattade som hädelse och när han blev ombedd att förklara sig övergav han katolicismen för att aldrig återvända. Under denna tid verkar Bullan ha utvecklat en allt större excentricitet och sägs tex ha tatuerat in ett pentagram vid sidan av vänster öga. 1875 kom han i kontakt med pseudoprofeten och sektledaren Eugen Vintras och dennes organisation och när Vintras dog försökte Boullan ta över ledarskapet. Det var bara ett litet fåtal av Vintras anhängare som följde honom men bland dessa fanns några som skulle bli hans hängivna följeslagare till slutet. Den nya gruppen slog sig ner i Lyons för att, som ryktena gör gällande, experimentera med underliga ritualer.
Under 1880-talet lät Boullan nya medlemmar initieras i den inre cirkel som fanns i sällskapet i Lyons, bland dessa fanns två av den franska ockultismens nyckelpersoner, Stanislas de Guaita och Oswald Wirth. Senare skulle det visa sig att de Guaita och Wirth sannolikt sökt sig till Lyons för att försöka infiltrera Boullans grupp vilket de också lyckades med. När de fått tillträde till den innersta kretsens hemligheter flydde de tillbaka till Paris där de startade en intensiv kampanj mot Boullan som de utmålade som den värsta sortens svartmagiker och satanist. Kampanjen fick en del underliga biverkningar varav en var att en udda individ vid namn Joris Karl Huysmans fick upp ögonen för den lilla sekten. Huysmans var den författare som i allmänhet beskylls för att ha startat den dekadenta rörelsen inom den franska litteraturen och han åtnjöt därmed en enorm kultstatus i konstnärliga kretsar. Blasé som Huysmans var hade han svårt att hitta ett ämne som var tillräckligt intressant för att utgöra stoffet till hans nästa roman och han blev därför entusiastisk när han fick höra talas om Boullans perversioner. Huysmans skrev ett brev till Boullan och frågade honom rakt ut om ryktena om vad som försegick i Lyons var sanna vilket Boullan, antagligen till Huysmans besvikelse, förnekade. Abbé Boullan skall dock ha bidragit med esoterisk information om mörk ockultism, särskilt om incubi och succubi, som Huysmans använde i sin nya roman La Bas där Boullan för övrigt figurerar, inte som en satanisk svartmagiker, men som en from kristen exorcist vid namn doktor Johannes.
De båda excentrikerna blev så småningom närmare vänner och Boullan berättade för Huysmans att han var säker på att de Guaita och Wirth försökte mörda honom med hjälp av svart magi. Även om han möjligtvis till en början var skeptisk blev Huysmans mer och mer övertygad om att dessa anklagelser var sanna och när Boullan dog plötsligt den 4e januari 1893 anklagade han öppet de Guaita och Wirth för att vara ansvariga.
Så vad var det då för underliga och motbjudande riter som Boullan och hans cirkel anklagades för att utöva. Förutom barnoffer och det rituella förtärandet av oblater blandade med mänsklig avföring ryktades det om att gruppen lärde ut någon form av sexualmystik. Denna skall ha haft sin grund i antagandet att människans syndafall berodde på en sexuell handling och att syndafallet därför kan omintetgöras genom sexuella handlingar utförda i en religiös anda. Sexuell kontakt med gudomliga makter medför att människans andliga kraft ökar och sex med änglar och ärkeänglar skall slutligen leda henne till en förening med Gud. Det var information om hur sådana sexuella kontakter mellan människor och andeväsen gick till som Boullan skall ha lämnat till Huysmans och vars spår skalla finnas i La Bas.
Den stora frågan är naturligtvis om dessa rykten är sanna eller om de bara är anklagelser riktade mot en visserligen oortodox men lika harmlös som missförstådd katolik som egentligen sysslade med alldeles oskyldig mystik. Om det senaste sekelskiftet lärt den ockulta subkulturen något så är det att det krävs väldigt lite för att starta rykten om satanism och när anden väl är ute ur flaskan så är det näst intill omöjligt att pressa tillbaka den igen. Det finns inga källor som jag känner till där Boullan bekänner sig till de doktriner som vanligtvis tillskrivs honom, däremot så finns det bevarade privata brev där han förnekar att han är inblandad i sådant. Berättelserna om Boullans orgier verkar främst härstamma från Wirth och de Guaita, som visserligen var medlemmar av Boullans sekt men som också var hans svurna fiender och att rivaliserande ockultister anklagar varandra för att syssla med svart magi är ju inte direkt något ovanligt.
Å andra sidan är det någonting i själva anklagelserna som låter äkta. De doktriner som tillskrivs Boullan är extrema men inte absurda och utifrån ockult teori skulle de mycket väl kunna vara verkningsfulla. Om man jämför legenden kring Boullan med andra anklagelser om satanism från samma epok som tveklöst är hopdiktade, t.ex. de som spreds av Leo Taxil, så ger de ett klart intryck av att vara genuina. Det är helt enkelt mycket svårt att dra någon slutsats av det material som finns tillgängligt. Säkert är det emellertid att Boullans legend har tagits på allvar av många av de stora namnen inom nittonhundratalsockultismen. Aleister Crowley hävdar i Magick in Theory and Practice att Huysmans dog av cancer i tungen som ett straff för att han avslöjat sexmagiska hemligheter i La Bas vilket visar att Crowley själv ansåg att beskrivningarna av magiska tekniker i denna roman delvis hade sin grund i fakta. Än mer extrema åsikter i frågan har Michael Bertiaux som menar att abbé Boullan var ett redskap för ett astralt väsen av en typ som han kallar nemirion. Dessa väsen är varinsekter och parasiter som livnär sig på en andlig substans som genereras av sexuell upphetsning. Enligt Bertiaux erbjuder vissa magiker dessa parasiter föda i utbyte mot att de avslöjar förborgad kunskap och hjälper till i magiska experiment.
En mycket intressant fråga är hur de tekniker som Boullan använde sig av för att mana fram incubi och succubi (om detta nu var vad han verkligen gjorde) såg ut och om de har överlevt någonstans så att de kan prövas av nutida magiker. För att kunna besvara denna fråga måste vi ta en närmare titt på Boullans umgänge under de sista åren av hans liv. I skuggorna av Boullans och Huysmans liv finns nämligen en person som inte blivit tillräckligt uppmärksammad av de som tidigare ställt sig dessa frågor.
Samma år som La Bas kom ut, det vill säga 1891, släpptes också en bok av en annan författare från Paris dekadenta kretsar, boken hette Le fantôme och författaren var Remy de Gourmont.
Precis som Huysmans har Remy de Gourmont sin givna roll i dekadensens litteraturhistoria. De Gourmont tillhörde en adelssläkt som förlorat sin förmögenhet i samband med Napoleons krig. Han övergav en juridisk karriär för en, ekonomiskt långt mer osäker, tillvaro som författare. Ett udda temperament och lika udda intressen karaktäriserar hans författarskap vars genomgående tema är hädelse, sexualitet och religion. Intresset för dessa ämnen tog honom så långt att han skrev en sexualsymbolistisk version av den katolska mässan. Det makabra drag som präglar vissa av hans verk kan möjligen ha varit inspirerade av det tragiska öde som han kom att drabbas av. De Gourmont som ursprungligen sägs ha haft ett fördelaktigt utseende drabbades av en sällsynt sjukdom som vanställde honom till den grad att han vägrades tillträde till de kaféer och restauranger där han tidigare varit stamgäst. Sjukdomen fick den förut utåtriktade författaren att isolera sig och mot slutet av sitt liv hade han helt spärrat in sig i sitt hem där han tog emot de få gäster som kom på besök i ett mörkt rum med sitt ansikte dolt bakom en munkkåpa.
I båda dessa texter förekommer en minst sagt udda karaktär vid namn Hyacinthe, till grund för denna litterära karaktär låg en i högsta grad verklig kvinna vars namn var Berthe Courriere men som ibland kallade sig de Courriere och poserade som fattigadel bland stadens avantgarde. Courriere var älskarinna till både Huysmans och de Gourmont och imponerade på de båda med sina kunskaper i magi och ockultism. Till skillnad från många samtida ockultister var hon både inläst på magisk teori och erfaren i de mörka konsternas praktik och hon sägs ha haft smak för de mer extrema sidorna av ockultismen. Särskilt intresserad var hon, och här liknade hon både Huysmans och de Gourmont, av blandningen mellan andlighet och sexualitet. Kanske var det de extrema magiska experiment Courriere utförde som slutligen ledde till hennes mentala sammanbrott. Hon skulle nämligen komma att sluta sitt liv på ett mentalsjukhus.
Courrieres magiska intressen liknar de som tillskrivits Boullan, hon lär ha haft en särskild dragning till incubi, succubi och liknande andeväsen. Vi vet dessutom att Courriere stod i nära kontakt med Boullan (i vissa källor antyds möjligen ett sexuellt förhållande) det var t.ex. hon som förmedlade kontakten mellan honom och Huysmans. Det är därför inte osannolikt att Courriere kan ha haft tillgång till Boullans magiska tekniker och att dessa utgjorde grunden för hennes arbete. Vidare verkar det som om hon initierade både Huysmans och de Gourmont i de mysterier som kontakten med denna typ av andemakter utgör. I några av dessa båda författares verk finns skildringar av formler för att framana incubi och succubi som verkar vara magiskt verkningsamma. Med tanke på att de skrevs medan författarna befann sig i en intim relation till en person som praktiserade denna typ av magi är de sannolikt baserade på verkliga förlagor. I La Bas figurerar dessa tekniker mycket fragmentariskt men i de Gourmonts mindre kända verk Histoires magiques är de ett återkommande tema. En analys av texterna gör det möjligt att extrahera och rekonstruera en magiskt fungerande ritual ur det litterära materialet. Kanske är den formel som framträder vid en sådan analys grunden för de ritualer som möjligen utfördes av Boullans cirkel, kanske är de resultatet av Courrieres egna magiska experiment, kanske är den ett resultat av två av Europas mest excentriska författares instinktiva insikt i den atmosfär som ligger tjock över den litterära genre de var med om att skapa.
Detta är frågor som vi inte kan besvara vilket naturligtvis ur ett historiskt perspektiv är beklagligt. Ur ett magiskt perspektiv är sådana frågor emellertid ointressanta. Den formel, den teknik, som vi restaurerat är verkningsfull och den är dessutom märkt av den franska sekelskiftesdekadensens alldeles unika andliga temperament. Den är i sanning ett magiskt barn av den dekadenta rörelsens gruppsjäl som här kan sägas förkroppsligas av legenden om svartkonstnären Abbé Boullan.
Artikeln har tidigare publicerats i Dracontias nummer två 2003.